Jag menar inte att vara petig men...
För er som inte visste det så är jag allergisk mot vissa språkfel. Jag är en typisk språkpolis. Jag är inte heller perfekt vad gäller språket, alla har vi våra fel och brister. Däremot har jag problem med när folk t.ex. blandar stora och små bokstäver, det är ett big NO, NO.
Nu kommer vi till det som jag egentligen ville skriva om. Surfade runt på www.gt.se och hittade en artikel om ett skräpigt McDonalds.
http://www.gt.se/nyheter/1.1284255/de-far-skarpa-sig
Budskapet var helt okej men artikeln innehåller en hel del småfel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om korrekturläsaren hade somnat innan denna artikel gick i tryck. Människor som har som jobb att skriva, har också en skyldighet att inte göra fel som dessa. Det är min uppfattning. Att ha för många fel i en och samma text, gör lätt att den ser oprofessionell och haffsig ut.
Läs artikeln och se om ni kan hitta de fel som jag såg.
Såklart kliade det det så mycket i mina språkpolis fingrar, att jag var tvungen att skriva ett mail till journalisten.
Rätt eller fel att vara såhär petig?
Nu kommer vi till det som jag egentligen ville skriva om. Surfade runt på www.gt.se och hittade en artikel om ett skräpigt McDonalds.
http://www.gt.se/nyheter/1.1284255/de-far-skarpa-sig
Budskapet var helt okej men artikeln innehåller en hel del småfel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om korrekturläsaren hade somnat innan denna artikel gick i tryck. Människor som har som jobb att skriva, har också en skyldighet att inte göra fel som dessa. Det är min uppfattning. Att ha för många fel i en och samma text, gör lätt att den ser oprofessionell och haffsig ut.
Läs artikeln och se om ni kan hitta de fel som jag såg.
Såklart kliade det det så mycket i mina språkpolis fingrar, att jag var tvungen att skriva ett mail till journalisten.
Rätt eller fel att vara såhär petig?
Varning för dementa!
Hittade en ganska intressant artikel på aftonbladet.
I korthet handlar den om en frågeställning, om det ska finnas skyltar som varnar för äldre och dementa. I dagsläget finns ingen sådan skylt men borde det finnas?
Jag arbetar ju inom demensvården och kan känna igen mig en del i detta. Jag tycker att det är en högst aktuell frågeställning men jag har aldrig funderat på det tidigare. Men en varning för biltrafikanter om att det finns äldre och demnta i området är inte så dumt. För att bara ta ett exempel så fick jag springa ut och leta efter en tant som tagit sig ut från mitt jobb. Jag hittade henne gåendes mitt i en stor och tungt trafikerad rondell som leder ut mot motorvägen. Där åkte stora långtradare och bilar fick stanna mitt i rondellen. Mitt i detta stod tanten och jag och det var inte lätt att få henne därifrån!
Jag vet inte hur mycket en varningsskylt hade hjälpt men då vet man ju i vart fall som trafikant att sådana här situationer kan uppkomma på den här platsen.
Nästa fråga man kan ställa sig är hur lätt ska det vara för en dement att ta sig ut från boendet? Man kan inte ha låsta avdelningar eftersom de äldre inte lyder under någon tvångsplacering men å andra sidan så kan det innebär livsfara om de tar sig ut. Detta är minst sagt ett dilemma. Man kan ha vissa tricks för sig, som att trycka på två knappar samtdigt i hissen eller slå koden baklänges men för en person som inte kommit så långt i sin demensutveckling räcker inte detta. Det är svårt när en person är tillräckligt frisk för att veta vad han/hon vill men tillräckligt sjuk för att inte kunna göra korrekta bedömningar i vardagen. Borde men kunna ha låsta demensavdelningar, vad tycker ni?
I korthet handlar den om en frågeställning, om det ska finnas skyltar som varnar för äldre och dementa. I dagsläget finns ingen sådan skylt men borde det finnas?
Jag arbetar ju inom demensvården och kan känna igen mig en del i detta. Jag tycker att det är en högst aktuell frågeställning men jag har aldrig funderat på det tidigare. Men en varning för biltrafikanter om att det finns äldre och demnta i området är inte så dumt. För att bara ta ett exempel så fick jag springa ut och leta efter en tant som tagit sig ut från mitt jobb. Jag hittade henne gåendes mitt i en stor och tungt trafikerad rondell som leder ut mot motorvägen. Där åkte stora långtradare och bilar fick stanna mitt i rondellen. Mitt i detta stod tanten och jag och det var inte lätt att få henne därifrån!
Jag vet inte hur mycket en varningsskylt hade hjälpt men då vet man ju i vart fall som trafikant att sådana här situationer kan uppkomma på den här platsen.
Nästa fråga man kan ställa sig är hur lätt ska det vara för en dement att ta sig ut från boendet? Man kan inte ha låsta avdelningar eftersom de äldre inte lyder under någon tvångsplacering men å andra sidan så kan det innebär livsfara om de tar sig ut. Detta är minst sagt ett dilemma. Man kan ha vissa tricks för sig, som att trycka på två knappar samtdigt i hissen eller slå koden baklänges men för en person som inte kommit så långt i sin demensutveckling räcker inte detta. Det är svårt när en person är tillräckligt frisk för att veta vad han/hon vill men tillräckligt sjuk för att inte kunna göra korrekta bedömningar i vardagen. Borde men kunna ha låsta demensavdelningar, vad tycker ni?
Nyhet!
Hej Allihopa! Är det någon som lagt märke till att det kommit upp en ny länk i menyraden längst ner till höger? Bloggtoppen.se heter den och är ett rankingstystem för att se hur många besökare bloggen har.
Man kan även sätta betyg, genom att gå in på bloggtoppen.se Till vänster i menyraden finns en sökfunktion. Den klickar ni på och skriver sedan in "en liten bit johanna" i sök fönstret. Om allt funkar så ska min statistiksida komma upp och ni kan sätta betyg. Självklart är det frivilligt, en kul grej bara. Tänkte se om det funkar.
Man kan även sätta betyg, genom att gå in på bloggtoppen.se Till vänster i menyraden finns en sökfunktion. Den klickar ni på och skriver sedan in "en liten bit johanna" i sök fönstret. Om allt funkar så ska min statistiksida komma upp och ni kan sätta betyg. Självklart är det frivilligt, en kul grej bara. Tänkte se om det funkar.
Krönika om äldreomsorgen
Insikten har slagit mig med full kraft. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att bli gammal! Vad som sker vid dödsögonblicket och efter det ska mest bli intressant. Att bli gammal däremot skrämmer mig mer än något annat. Som vikarie inom äldreomsorgen ser jag saker med andra ögon och är inte inne i systemet på samma sätt. Många gånger finns ambitioner till förbättringar, några genomförs men många stannar på det skrivna pappret. Tid och pengar finns inte. Varje dag gör sig personalbristen påmind och att arbeta inom äldreomsorgen idag känns som en ständig kamp mot klockan. Jag tror att de allra flesta som arbetar med äldre har en grundtanke om vad god äldreomsorg innebär. Det stora problemet ligger egentligen inte i ambitionerna, utan grundar sig på den utbredda personalbristen. Många är allt för trötta och utslitna för att orken ska räcka till.
Som vikarie har jag inte mycket att säga till om i samhällets allt för stora ekorrhjul men även de minsta saker kan vara av betydelse. Att ta sig tid för ett samtal eller låta morgonbestyren ta lite extra tid är små saker som i längden kan leda till en minskad stress och ett mer harmoniskt leverne för den äldre. Att slippa känna stress är en viktig del av äldreomsorgen och är det rimligt att till och med gå så långt, som att säga att det är en mänsklig rättighet? Dagens Sverige är ett stressat land och de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Det minsta man kan begära är väl att få slippa stressa sin sista tid i livet?
Äldreboendenas scheman är fullspäckade med viktiga saker som måste göras. Påklädning, hygien, bäddning, frukost, städning, mat igen och så fortsätter det. Detta är saker som är livsnödvändiga för en dräglig tillvaro. Hela, rena och mätta är inte att förakta men vad hände med resten? På väg mot fler nedskärningar valde man att spara in på det allra viktigaste, livskvalitén! Även äldre människor är människor med fler behov än bara de mest nödvändiga. Det räcker inte med hela, rena, mätta konceptet, livskvalité är så mycket mer. Att få känns vinden blåsa genom håret, höra fåglarnas sång eller se den första sköra snödroppen väckas till liv.
Livet på ålderdomshemmet skulle minst sagt kunna beskrivas som inskränkt. När man kommer till en punkt i livet där man inte kan ta hand om sig själv och följaktligen måste utelämna sitt innersta till vårdpersonalen, det är då livskvalitén lyser med sin frånvaro. Det är då personalbristen ställs på sin spets. Ett större omvårdnadsbehov kräver större personalstryka. När livssituationen blir som tuffast, det är så den första snödroppen blir som viktigast!
Att det många gånger är ett tungt arbete, är ingenting att sticka under stol med men det minsta man kan göra är väl ändå att fråga sig själv; varför är jag här? Hur skulle jag vilja bli behandlad om det var jag som bodde på det här hemmet? Vi får aldrig glömma bort att det är människor vi jobbar med, inte materiella ting, som vi kan hantera och göra som vi vill med. Många som arbetar inom äldreomsorgen idag har jobbat alldeles för länge, intresset mattas av och saker börjar göras per automatik. De äldre är individer precis som du och jag, det vill säga att saker förändras från dag till dag. Vi som arbetar inom äldreomsorgen förväntas vara professionella och vi är där för att hjälpa och stötta. Det är ett av de viktigaste jobben vi har, försumma inte det. Att arbeta med människor får aldrig gå på rutin!
Johanna Wistrand
Studerande på omvårdnadsprogrammet
Komvux, Göteborg
Som vikarie har jag inte mycket att säga till om i samhällets allt för stora ekorrhjul men även de minsta saker kan vara av betydelse. Att ta sig tid för ett samtal eller låta morgonbestyren ta lite extra tid är små saker som i längden kan leda till en minskad stress och ett mer harmoniskt leverne för den äldre. Att slippa känna stress är en viktig del av äldreomsorgen och är det rimligt att till och med gå så långt, som att säga att det är en mänsklig rättighet? Dagens Sverige är ett stressat land och de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Det minsta man kan begära är väl att få slippa stressa sin sista tid i livet?
Äldreboendenas scheman är fullspäckade med viktiga saker som måste göras. Påklädning, hygien, bäddning, frukost, städning, mat igen och så fortsätter det. Detta är saker som är livsnödvändiga för en dräglig tillvaro. Hela, rena och mätta är inte att förakta men vad hände med resten? På väg mot fler nedskärningar valde man att spara in på det allra viktigaste, livskvalitén! Även äldre människor är människor med fler behov än bara de mest nödvändiga. Det räcker inte med hela, rena, mätta konceptet, livskvalité är så mycket mer. Att få känns vinden blåsa genom håret, höra fåglarnas sång eller se den första sköra snödroppen väckas till liv.
Livet på ålderdomshemmet skulle minst sagt kunna beskrivas som inskränkt. När man kommer till en punkt i livet där man inte kan ta hand om sig själv och följaktligen måste utelämna sitt innersta till vårdpersonalen, det är då livskvalitén lyser med sin frånvaro. Det är då personalbristen ställs på sin spets. Ett större omvårdnadsbehov kräver större personalstryka. När livssituationen blir som tuffast, det är så den första snödroppen blir som viktigast!
Att det många gånger är ett tungt arbete, är ingenting att sticka under stol med men det minsta man kan göra är väl ändå att fråga sig själv; varför är jag här? Hur skulle jag vilja bli behandlad om det var jag som bodde på det här hemmet? Vi får aldrig glömma bort att det är människor vi jobbar med, inte materiella ting, som vi kan hantera och göra som vi vill med. Många som arbetar inom äldreomsorgen idag har jobbat alldeles för länge, intresset mattas av och saker börjar göras per automatik. De äldre är individer precis som du och jag, det vill säga att saker förändras från dag till dag. Vi som arbetar inom äldreomsorgen förväntas vara professionella och vi är där för att hjälpa och stötta. Det är ett av de viktigaste jobben vi har, försumma inte det. Att arbeta med människor får aldrig gå på rutin!
Johanna Wistrand
Studerande på omvårdnadsprogrammet
Komvux, Göteborg
