11 september en dag vi alla minns
Idag är det den 11 september. Idag är det 5 år sedan utrikesminister Anna Lindh mördades och 7 år sedan attacken mot world trade center i USA. Jag tror att det är dagar som vi alla mer eller mindre har klara minnen från.
11 sept. 2001 var jag 14 år, alltså inte speiellt gammal men att se de två flygplanen krascha in i de två tornen satte spår i mig. Trots att jag var ung så förstod jag att detta skulle komma att prägla vård värld en lång tid framöver. Attacken mot world trade center var dagen då terrorismen blev verklig för många. Det som hände, hände långt bort från vårt lilla land men även här stannade tiden upp för en stund, när tv-bilderna rullade om och om igen. Det var som att se en film, explosionen och kaoset kändes inte verkligt. Vad USA gjorde av det hela är ingenting jag tänker diskutera här, eftersom att det inte är någonting jag stödjer.
11 sept. 2003 är jag 16 år och ännu en hemsk händelse inträffar. Denna gång i vårt eget Sverige. Anna Lindh knivshuggs mitt i NK:s galleria mitt i centrala Stockholm. Nu händer det inte borta i stormakten USA, det händer här, mitt ibland oss. Denna gång spills endast ett liv men det är ett liv för mycket.
Jag hade hört kvällen innan vad som hänt men då trodde ju ingen att det var så illa, som det egentligen var. Jag minns morgonen efter, det var ganska tidigt eftersom jag skulle iväg till skolan. Jag satte på tv-nyheterna och först fattade jag inte...efter ett tag gick det upp för mig. Sveriges Utrikesminister är död, mördad. En upprepning av 1986 års händelse, när Olof Palme mördades på öppen gata.
Jag kände inte Anna Lindh, jag var inte speciellt intresserad av politik men jag började gråta. Det var ett slag i magen för demokratin och det skakade om Sverige i grundvalarna.
Vad skulle detta innebära för framtiden. vad skulle det bli av demokratin i fortsättningen? Jag skippade skolan den dagen. Jag gick istället och köpte en bunt rosor. Jag lade några utanför riksdagen och några utanför NK. Halva Sverige verkade ha tagit ledigt denna dag för att visa sin sorg. Utanför NK stod människor och grät och på något sätt kändes hela världen tom. Där stod jag 16 år gammal och undrade vad som skulle hända med Sverige nu.
11 sept. 2001 var jag 14 år, alltså inte speiellt gammal men att se de två flygplanen krascha in i de två tornen satte spår i mig. Trots att jag var ung så förstod jag att detta skulle komma att prägla vård värld en lång tid framöver. Attacken mot world trade center var dagen då terrorismen blev verklig för många. Det som hände, hände långt bort från vårt lilla land men även här stannade tiden upp för en stund, när tv-bilderna rullade om och om igen. Det var som att se en film, explosionen och kaoset kändes inte verkligt. Vad USA gjorde av det hela är ingenting jag tänker diskutera här, eftersom att det inte är någonting jag stödjer.
11 sept. 2003 är jag 16 år och ännu en hemsk händelse inträffar. Denna gång i vårt eget Sverige. Anna Lindh knivshuggs mitt i NK:s galleria mitt i centrala Stockholm. Nu händer det inte borta i stormakten USA, det händer här, mitt ibland oss. Denna gång spills endast ett liv men det är ett liv för mycket.
Jag hade hört kvällen innan vad som hänt men då trodde ju ingen att det var så illa, som det egentligen var. Jag minns morgonen efter, det var ganska tidigt eftersom jag skulle iväg till skolan. Jag satte på tv-nyheterna och först fattade jag inte...efter ett tag gick det upp för mig. Sveriges Utrikesminister är död, mördad. En upprepning av 1986 års händelse, när Olof Palme mördades på öppen gata.
Jag kände inte Anna Lindh, jag var inte speciellt intresserad av politik men jag började gråta. Det var ett slag i magen för demokratin och det skakade om Sverige i grundvalarna.
Vad skulle detta innebära för framtiden. vad skulle det bli av demokratin i fortsättningen? Jag skippade skolan den dagen. Jag gick istället och köpte en bunt rosor. Jag lade några utanför riksdagen och några utanför NK. Halva Sverige verkade ha tagit ledigt denna dag för att visa sin sorg. Utanför NK stod människor och grät och på något sätt kändes hela världen tom. Där stod jag 16 år gammal och undrade vad som skulle hända med Sverige nu.
Det är många år sedan dessa två saker inträffade, det är viktiga datum som vi inte får glömma. Men vi får inte heller glömma att det varje dag begås brutala brott. Mordet på Engla och Morden i Arboga är bara två exempel. Världen och även Sverige har helt klart förändrats, det råder ett hårdare klimat där alla måste vara på sin vakt.
Reglering av bloggandet kan snart bli verklighet
För några dagar sedan skrev aftonbladet om att det snart kan bli omöjligt att blogga anonymt.
Läs artikeln här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3249069.ab
Det kan alltså komma att skapas en reglering av bloggandet. Det vill säga att det i princip kommer bli omöjligt att blogga anonymt, att man kommer att bli tvungen att redovisa sina intressen och att uppförande koder kommer skapas. Det hela känns som ett försök att tafsa på yttrandefriheten. Att vi har yttrandefrihet i Sverige är något vi ska vara stolta över. Det ger den lilla individen rätt att ha ett finger med i samhällsspelet, människor som jag själv. Visserligen bloggar jag inte speciellt anonymt men ska jag behöva redovisa för mina intressen?
Självklart kan yttrandefrihet missbrukas på många olika sätt men att ett lands "överhuvuden" går in och försöker reglera på det här sättet känns inte bra. Är detta bara en utveckling av FRA-lagen? Man vill ha kontroll över allt som händer och sker. Jag vet att denna jämförelse kan låta lite förhastad men kommer internet i Sverige snart vara så inskränkt och censurerat som i Kina? Kanske inte men håll med om att det är på god väg om förslag som dessa går igenom.
Människor måste ha möjlighet att tycka och tänka om samhället, utan att vara rädda för repisalier! Det är det som kallas yttrandefrihet.
Lite av en tanke bara.
Tjing
Läs artikeln här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3249069.ab
Det kan alltså komma att skapas en reglering av bloggandet. Det vill säga att det i princip kommer bli omöjligt att blogga anonymt, att man kommer att bli tvungen att redovisa sina intressen och att uppförande koder kommer skapas. Det hela känns som ett försök att tafsa på yttrandefriheten. Att vi har yttrandefrihet i Sverige är något vi ska vara stolta över. Det ger den lilla individen rätt att ha ett finger med i samhällsspelet, människor som jag själv. Visserligen bloggar jag inte speciellt anonymt men ska jag behöva redovisa för mina intressen?
Självklart kan yttrandefrihet missbrukas på många olika sätt men att ett lands "överhuvuden" går in och försöker reglera på det här sättet känns inte bra. Är detta bara en utveckling av FRA-lagen? Man vill ha kontroll över allt som händer och sker. Jag vet att denna jämförelse kan låta lite förhastad men kommer internet i Sverige snart vara så inskränkt och censurerat som i Kina? Kanske inte men håll med om att det är på god väg om förslag som dessa går igenom.
Människor måste ha möjlighet att tycka och tänka om samhället, utan att vara rädda för repisalier! Det är det som kallas yttrandefrihet.
Lite av en tanke bara.
Tjing
Alla dessa foton på outfits
När man kikar runt i bloggvärlden så möts man av en stor hög med foton på outfits. Halva Sverige verkar ha gått och blivit super intresserade av mode. Har jag missat något? Det finns verkligen folk som vill veta vad andra människor har på sig varje dag. Människor som de ibland inte ens känner. Alltså jag har inget emot snygga kläder, jag gillar själv att handla kläder och känna mig fin. Dock har jag inget behov av att visa hela världen vad jag har på mig.
Hur många av dessa bloggerskor skulle överväga att lägga ut en bild på sig själva där de är osminkade, har en trasig t-shirt och mjukisbyxor? Allt måste vara perfekt in i minsta detalj, då åker kameran fram. Är det verkligen någon som vill veta vart du köpt din tröja?
På bloggportalen finns en fuktion som heter "om du gillar denna blogg, kanske du också är intresserad av..." Bland dessa "andra" bloggar hittar jag...just det ja, modebloggar. Why oh why? Vad har jag gemensamt med dessa? Jag bara undrar, är min blogg lika ytlig och självupptagen? Någonstans trodde jag ändå att jag försökt skapa en blogg som stundtals innehåller en hel del tankar och reflextioner. Att jag försökt visa en viss djupsinnighet. Är det bara min illution, är jag egentligen precis som alla andra?
Hur många av dessa bloggerskor skulle överväga att lägga ut en bild på sig själva där de är osminkade, har en trasig t-shirt och mjukisbyxor? Allt måste vara perfekt in i minsta detalj, då åker kameran fram. Är det verkligen någon som vill veta vart du köpt din tröja?
På bloggportalen finns en fuktion som heter "om du gillar denna blogg, kanske du också är intresserad av..." Bland dessa "andra" bloggar hittar jag...just det ja, modebloggar. Why oh why? Vad har jag gemensamt med dessa? Jag bara undrar, är min blogg lika ytlig och självupptagen? Någonstans trodde jag ändå att jag försökt skapa en blogg som stundtals innehåller en hel del tankar och reflextioner. Att jag försökt visa en viss djupsinnighet. Är det bara min illution, är jag egentligen precis som alla andra?
Det ramlade in ett svar...
Fick faktiskt ett svar från journalisten på expressen idag.
"Det är väldigt stressigt och när det går fort blir det tyvärr också fel ibland. Även om jag inte tyckte att man behövde ändra alla saker du påpekade (stilistiska grepp och citat som jag inte kan ändra hur som helst)"
Här är ett utdrag av det jag fick tillbaka. Förvisso var det trevligt att få ett svar men jag vet inte om jag är riktigt nöjd. Stressigt, javisst men ska stress få påverka det färdiga resultatet? Är inte redaktören intresserad av att det som går i tryck ser snyggt ut? Missuppfatta mig inte, jag förstår att det är stressigt att vara journalist med deadline hängande över sig. Jag menar bara att det som trycks i media borde vara språkligt korrekt och då är stress inte en faktor man alltid kan skylla på.
Så kommer vi till det här med stilistiska grepp och citat. Jag känner mycket väl till regeln som säger att man inte får gå in och ändra i citat hur som helst. Men om det nu blir så uppenbart fel, så kanske man kan fundera över att ringa upp sin källa och påpeka detta? På så sätt kan man sedan gå in och ändra.
Men jag är ingen bitterfitta så vi släpper detta för den här gången. I mailet framkom också att han uppskattade mina synpunkter. Det var väl lite det som var tanken.
"Det är väldigt stressigt och när det går fort blir det tyvärr också fel ibland. Även om jag inte tyckte att man behövde ändra alla saker du påpekade (stilistiska grepp och citat som jag inte kan ändra hur som helst)"
Här är ett utdrag av det jag fick tillbaka. Förvisso var det trevligt att få ett svar men jag vet inte om jag är riktigt nöjd. Stressigt, javisst men ska stress få påverka det färdiga resultatet? Är inte redaktören intresserad av att det som går i tryck ser snyggt ut? Missuppfatta mig inte, jag förstår att det är stressigt att vara journalist med deadline hängande över sig. Jag menar bara att det som trycks i media borde vara språkligt korrekt och då är stress inte en faktor man alltid kan skylla på.
Så kommer vi till det här med stilistiska grepp och citat. Jag känner mycket väl till regeln som säger att man inte får gå in och ändra i citat hur som helst. Men om det nu blir så uppenbart fel, så kanske man kan fundera över att ringa upp sin källa och påpeka detta? På så sätt kan man sedan gå in och ändra.
Men jag är ingen bitterfitta så vi släpper detta för den här gången. I mailet framkom också att han uppskattade mina synpunkter. Det var väl lite det som var tanken.
Jag menar inte att vara petig men...
För er som inte visste det så är jag allergisk mot vissa språkfel. Jag är en typisk språkpolis. Jag är inte heller perfekt vad gäller språket, alla har vi våra fel och brister. Däremot har jag problem med när folk t.ex. blandar stora och små bokstäver, det är ett big NO, NO.
Nu kommer vi till det som jag egentligen ville skriva om. Surfade runt på www.gt.se och hittade en artikel om ett skräpigt McDonalds.
http://www.gt.se/nyheter/1.1284255/de-far-skarpa-sig
Budskapet var helt okej men artikeln innehåller en hel del småfel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om korrekturläsaren hade somnat innan denna artikel gick i tryck. Människor som har som jobb att skriva, har också en skyldighet att inte göra fel som dessa. Det är min uppfattning. Att ha för många fel i en och samma text, gör lätt att den ser oprofessionell och haffsig ut.
Läs artikeln och se om ni kan hitta de fel som jag såg.
Såklart kliade det det så mycket i mina språkpolis fingrar, att jag var tvungen att skriva ett mail till journalisten.
Rätt eller fel att vara såhär petig?
Nu kommer vi till det som jag egentligen ville skriva om. Surfade runt på www.gt.se och hittade en artikel om ett skräpigt McDonalds.
http://www.gt.se/nyheter/1.1284255/de-far-skarpa-sig
Budskapet var helt okej men artikeln innehåller en hel del småfel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om korrekturläsaren hade somnat innan denna artikel gick i tryck. Människor som har som jobb att skriva, har också en skyldighet att inte göra fel som dessa. Det är min uppfattning. Att ha för många fel i en och samma text, gör lätt att den ser oprofessionell och haffsig ut.
Läs artikeln och se om ni kan hitta de fel som jag såg.
Såklart kliade det det så mycket i mina språkpolis fingrar, att jag var tvungen att skriva ett mail till journalisten.
Rätt eller fel att vara såhär petig?
Varning för dementa!
Hittade en ganska intressant artikel på aftonbladet.
I korthet handlar den om en frågeställning, om det ska finnas skyltar som varnar för äldre och dementa. I dagsläget finns ingen sådan skylt men borde det finnas?
Jag arbetar ju inom demensvården och kan känna igen mig en del i detta. Jag tycker att det är en högst aktuell frågeställning men jag har aldrig funderat på det tidigare. Men en varning för biltrafikanter om att det finns äldre och demnta i området är inte så dumt. För att bara ta ett exempel så fick jag springa ut och leta efter en tant som tagit sig ut från mitt jobb. Jag hittade henne gåendes mitt i en stor och tungt trafikerad rondell som leder ut mot motorvägen. Där åkte stora långtradare och bilar fick stanna mitt i rondellen. Mitt i detta stod tanten och jag och det var inte lätt att få henne därifrån!
Jag vet inte hur mycket en varningsskylt hade hjälpt men då vet man ju i vart fall som trafikant att sådana här situationer kan uppkomma på den här platsen.
Nästa fråga man kan ställa sig är hur lätt ska det vara för en dement att ta sig ut från boendet? Man kan inte ha låsta avdelningar eftersom de äldre inte lyder under någon tvångsplacering men å andra sidan så kan det innebär livsfara om de tar sig ut. Detta är minst sagt ett dilemma. Man kan ha vissa tricks för sig, som att trycka på två knappar samtdigt i hissen eller slå koden baklänges men för en person som inte kommit så långt i sin demensutveckling räcker inte detta. Det är svårt när en person är tillräckligt frisk för att veta vad han/hon vill men tillräckligt sjuk för att inte kunna göra korrekta bedömningar i vardagen. Borde men kunna ha låsta demensavdelningar, vad tycker ni?
I korthet handlar den om en frågeställning, om det ska finnas skyltar som varnar för äldre och dementa. I dagsläget finns ingen sådan skylt men borde det finnas?
Jag arbetar ju inom demensvården och kan känna igen mig en del i detta. Jag tycker att det är en högst aktuell frågeställning men jag har aldrig funderat på det tidigare. Men en varning för biltrafikanter om att det finns äldre och demnta i området är inte så dumt. För att bara ta ett exempel så fick jag springa ut och leta efter en tant som tagit sig ut från mitt jobb. Jag hittade henne gåendes mitt i en stor och tungt trafikerad rondell som leder ut mot motorvägen. Där åkte stora långtradare och bilar fick stanna mitt i rondellen. Mitt i detta stod tanten och jag och det var inte lätt att få henne därifrån!
Jag vet inte hur mycket en varningsskylt hade hjälpt men då vet man ju i vart fall som trafikant att sådana här situationer kan uppkomma på den här platsen.
Nästa fråga man kan ställa sig är hur lätt ska det vara för en dement att ta sig ut från boendet? Man kan inte ha låsta avdelningar eftersom de äldre inte lyder under någon tvångsplacering men å andra sidan så kan det innebär livsfara om de tar sig ut. Detta är minst sagt ett dilemma. Man kan ha vissa tricks för sig, som att trycka på två knappar samtdigt i hissen eller slå koden baklänges men för en person som inte kommit så långt i sin demensutveckling räcker inte detta. Det är svårt när en person är tillräckligt frisk för att veta vad han/hon vill men tillräckligt sjuk för att inte kunna göra korrekta bedömningar i vardagen. Borde men kunna ha låsta demensavdelningar, vad tycker ni?
Nyhet!
Hej Allihopa! Är det någon som lagt märke till att det kommit upp en ny länk i menyraden längst ner till höger? Bloggtoppen.se heter den och är ett rankingstystem för att se hur många besökare bloggen har.
Man kan även sätta betyg, genom att gå in på bloggtoppen.se Till vänster i menyraden finns en sökfunktion. Den klickar ni på och skriver sedan in "en liten bit johanna" i sök fönstret. Om allt funkar så ska min statistiksida komma upp och ni kan sätta betyg. Självklart är det frivilligt, en kul grej bara. Tänkte se om det funkar.
Man kan även sätta betyg, genom att gå in på bloggtoppen.se Till vänster i menyraden finns en sökfunktion. Den klickar ni på och skriver sedan in "en liten bit johanna" i sök fönstret. Om allt funkar så ska min statistiksida komma upp och ni kan sätta betyg. Självklart är det frivilligt, en kul grej bara. Tänkte se om det funkar.
Krönika om äldreomsorgen
Insikten har slagit mig med full kraft. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att bli gammal! Vad som sker vid dödsögonblicket och efter det ska mest bli intressant. Att bli gammal däremot skrämmer mig mer än något annat. Som vikarie inom äldreomsorgen ser jag saker med andra ögon och är inte inne i systemet på samma sätt. Många gånger finns ambitioner till förbättringar, några genomförs men många stannar på det skrivna pappret. Tid och pengar finns inte. Varje dag gör sig personalbristen påmind och att arbeta inom äldreomsorgen idag känns som en ständig kamp mot klockan. Jag tror att de allra flesta som arbetar med äldre har en grundtanke om vad god äldreomsorg innebär. Det stora problemet ligger egentligen inte i ambitionerna, utan grundar sig på den utbredda personalbristen. Många är allt för trötta och utslitna för att orken ska räcka till.
Som vikarie har jag inte mycket att säga till om i samhällets allt för stora ekorrhjul men även de minsta saker kan vara av betydelse. Att ta sig tid för ett samtal eller låta morgonbestyren ta lite extra tid är små saker som i längden kan leda till en minskad stress och ett mer harmoniskt leverne för den äldre. Att slippa känna stress är en viktig del av äldreomsorgen och är det rimligt att till och med gå så långt, som att säga att det är en mänsklig rättighet? Dagens Sverige är ett stressat land och de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Det minsta man kan begära är väl att få slippa stressa sin sista tid i livet?
Äldreboendenas scheman är fullspäckade med viktiga saker som måste göras. Påklädning, hygien, bäddning, frukost, städning, mat igen och så fortsätter det. Detta är saker som är livsnödvändiga för en dräglig tillvaro. Hela, rena och mätta är inte att förakta men vad hände med resten? På väg mot fler nedskärningar valde man att spara in på det allra viktigaste, livskvalitén! Även äldre människor är människor med fler behov än bara de mest nödvändiga. Det räcker inte med hela, rena, mätta konceptet, livskvalité är så mycket mer. Att få känns vinden blåsa genom håret, höra fåglarnas sång eller se den första sköra snödroppen väckas till liv.
Livet på ålderdomshemmet skulle minst sagt kunna beskrivas som inskränkt. När man kommer till en punkt i livet där man inte kan ta hand om sig själv och följaktligen måste utelämna sitt innersta till vårdpersonalen, det är då livskvalitén lyser med sin frånvaro. Det är då personalbristen ställs på sin spets. Ett större omvårdnadsbehov kräver större personalstryka. När livssituationen blir som tuffast, det är så den första snödroppen blir som viktigast!
Att det många gånger är ett tungt arbete, är ingenting att sticka under stol med men det minsta man kan göra är väl ändå att fråga sig själv; varför är jag här? Hur skulle jag vilja bli behandlad om det var jag som bodde på det här hemmet? Vi får aldrig glömma bort att det är människor vi jobbar med, inte materiella ting, som vi kan hantera och göra som vi vill med. Många som arbetar inom äldreomsorgen idag har jobbat alldeles för länge, intresset mattas av och saker börjar göras per automatik. De äldre är individer precis som du och jag, det vill säga att saker förändras från dag till dag. Vi som arbetar inom äldreomsorgen förväntas vara professionella och vi är där för att hjälpa och stötta. Det är ett av de viktigaste jobben vi har, försumma inte det. Att arbeta med människor får aldrig gå på rutin!
Johanna Wistrand
Studerande på omvårdnadsprogrammet
Komvux, Göteborg
Som vikarie har jag inte mycket att säga till om i samhällets allt för stora ekorrhjul men även de minsta saker kan vara av betydelse. Att ta sig tid för ett samtal eller låta morgonbestyren ta lite extra tid är små saker som i längden kan leda till en minskad stress och ett mer harmoniskt leverne för den äldre. Att slippa känna stress är en viktig del av äldreomsorgen och är det rimligt att till och med gå så långt, som att säga att det är en mänsklig rättighet? Dagens Sverige är ett stressat land och de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Det minsta man kan begära är väl att få slippa stressa sin sista tid i livet?
Äldreboendenas scheman är fullspäckade med viktiga saker som måste göras. Påklädning, hygien, bäddning, frukost, städning, mat igen och så fortsätter det. Detta är saker som är livsnödvändiga för en dräglig tillvaro. Hela, rena och mätta är inte att förakta men vad hände med resten? På väg mot fler nedskärningar valde man att spara in på det allra viktigaste, livskvalitén! Även äldre människor är människor med fler behov än bara de mest nödvändiga. Det räcker inte med hela, rena, mätta konceptet, livskvalité är så mycket mer. Att få känns vinden blåsa genom håret, höra fåglarnas sång eller se den första sköra snödroppen väckas till liv.
Livet på ålderdomshemmet skulle minst sagt kunna beskrivas som inskränkt. När man kommer till en punkt i livet där man inte kan ta hand om sig själv och följaktligen måste utelämna sitt innersta till vårdpersonalen, det är då livskvalitén lyser med sin frånvaro. Det är då personalbristen ställs på sin spets. Ett större omvårdnadsbehov kräver större personalstryka. När livssituationen blir som tuffast, det är så den första snödroppen blir som viktigast!
Att det många gånger är ett tungt arbete, är ingenting att sticka under stol med men det minsta man kan göra är väl ändå att fråga sig själv; varför är jag här? Hur skulle jag vilja bli behandlad om det var jag som bodde på det här hemmet? Vi får aldrig glömma bort att det är människor vi jobbar med, inte materiella ting, som vi kan hantera och göra som vi vill med. Många som arbetar inom äldreomsorgen idag har jobbat alldeles för länge, intresset mattas av och saker börjar göras per automatik. De äldre är individer precis som du och jag, det vill säga att saker förändras från dag till dag. Vi som arbetar inom äldreomsorgen förväntas vara professionella och vi är där för att hjälpa och stötta. Det är ett av de viktigaste jobben vi har, försumma inte det. Att arbeta med människor får aldrig gå på rutin!
Johanna Wistrand
Studerande på omvårdnadsprogrammet
Komvux, Göteborg
Engla är en ängel nu
Måndagen den 14 april klockan 21:00 tänder vi ett ljus i våra fönster för Engla och hennes familj. Sprid det vidare så att många fönster får lysa för Engla.
Det här är en tradgedi inte bara för Englas familj och vänner utan också för Sverige och det allt mer otrygga och mörka samhälle vi lever i. Jag kände henne inte, bara för några dagar sedan visste jag inte att hon fanns. Jag sörjer henne ändå och jag sörjer för det meningslösa och brutala våld som faktiskt exiterar i det lilla landet Sverige. Vad är det för människor som begår sådana här brott? Vad krävs för att stoppa den här typen av samhällsutveckling? Brotten blir allt brutalare den här gången blev det en oskyldig flicka på väg hem från fotbollen. Vem blir det härnäst?
R.I.P. Engla 1998-2008
Det här är en tradgedi inte bara för Englas familj och vänner utan också för Sverige och det allt mer otrygga och mörka samhälle vi lever i. Jag kände henne inte, bara för några dagar sedan visste jag inte att hon fanns. Jag sörjer henne ändå och jag sörjer för det meningslösa och brutala våld som faktiskt exiterar i det lilla landet Sverige. Vad är det för människor som begår sådana här brott? Vad krävs för att stoppa den här typen av samhällsutveckling? Brotten blir allt brutalare den här gången blev det en oskyldig flicka på väg hem från fotbollen. Vem blir det härnäst?
R.I.P. Engla 1998-2008
Att tatuera eller inte tatuera...
Det tvistar den lärde om... Det finns ju en hel del åsikter om kroppsutsmyckning, både bra och dåliga. Jag står med stadig fot på den bra sidan. Varför inte? Självbestämmande är ju en av grundprinciperna i vårt samhälle, så varför då all denna diskussion? Om en människa tycker att tatueringar/ piercingar är någonting alldeles speciellt, ja då är det väl upp till honom/henne att välja. Egentligen, vad spelar det andra människor för roll att en annan människa har några eller kanske många tatueringar?
Jag har försökt fundera på varför så många tycker att det är att förstöra sin kropp. Visst är det okej att tycka det men man kan ju inte förvänta sig att alla andra också gör det. Ganska ofta får man höra från föräldra generationen att tänk vad kommer du att tycka sedan, när du ligger där på ålderdomshemmet med alla dina tatueringar. Mitt svar på detta blir, förmodligen kommer jag att vara lika nöjd då som nu. Det kommer heller inte att vara speciellt märkvärdigt eftersom alla andra på det där hemmet också kommer att ha det.
Vad jag vill få sagt är det att jag tycker att alla människor har rätt att göra vad de vill, så länge det håller sig inom lagens gränser. Jag gillar tatueringar så därför tatuerar jag mig. Folk kan tycka vad de vill men det är ju trots allt på min kropp de sitter.
Jag har försökt fundera på varför så många tycker att det är att förstöra sin kropp. Visst är det okej att tycka det men man kan ju inte förvänta sig att alla andra också gör det. Ganska ofta får man höra från föräldra generationen att tänk vad kommer du att tycka sedan, när du ligger där på ålderdomshemmet med alla dina tatueringar. Mitt svar på detta blir, förmodligen kommer jag att vara lika nöjd då som nu. Det kommer heller inte att vara speciellt märkvärdigt eftersom alla andra på det där hemmet också kommer att ha det.
Vad jag vill få sagt är det att jag tycker att alla människor har rätt att göra vad de vill, så länge det håller sig inom lagens gränser. Jag gillar tatueringar så därför tatuerar jag mig. Folk kan tycka vad de vill men det är ju trots allt på min kropp de sitter.
Äntligen invigning!
Kanske inte ser så knepigt ut att få ihop bloggen på det här sättet. Men det krävdes timmar av blod, svett och tårar får att få det att gå ihop. HTML är ingen lek om man inte är van!
Så är det alltså dags för invigning av min nya blogg. En sida som jag hade tänkt använda till att skriva om sådant som intresserar, irriterar, upprör och uppskattas av mig.
Det blir inget dagboksskrivande i dess sanna bemärkelse. Snarare glimtar in i min tankevärld om livet, samhället och verkligheten så som jag uppfattar den. Med största sannolikhet slinker det nog även med lite poesi och musik, sånt som gör livet värt att leva.
Redan nu, i väntan på våren vill jag tipsa om Jack Johnsons nya album. Slepp Through The Static.
Härligt och rofyllt!
Så är det alltså dags för invigning av min nya blogg. En sida som jag hade tänkt använda till att skriva om sådant som intresserar, irriterar, upprör och uppskattas av mig.
Det blir inget dagboksskrivande i dess sanna bemärkelse. Snarare glimtar in i min tankevärld om livet, samhället och verkligheten så som jag uppfattar den. Med största sannolikhet slinker det nog även med lite poesi och musik, sånt som gör livet värt att leva.
Redan nu, i väntan på våren vill jag tipsa om Jack Johnsons nya album. Slepp Through The Static.
Härligt och rofyllt!
Ursäkta Röran
Ursäkta röran jag bygger om...
